Kvinnan flämtar till, svetten bryter fram vid hårfästet, hon hänger över gåställningen.  Det är en gåställning som pensionärer brukar använda, men här är den utmärkt, den utgör ett ypperligt stöd när det är svårt, för att inte säga omöjligt att stå upp av egen kraft.

Kvinnan har varit där hela dagen. Denna gång var hon så bestämd att hon skulle stanna där att de inte ens försökte övertala henne att åka igen. Hon har gått och suttit omväxlade hela dagen. När smärtan hugger tag i henne kämpar hon för att hela tiden hitta tillbaka i tankarna, kämpar för att inte övermannas av den stora paniken. Paniken som lurar i nacken hela tiden. Hon lyckas hålla sig lugn ett tag till, hänger lite över gåställningen och tänker att hon måste stå ut och att hon kan stå ut. Ett tag till. Och ännu ett tag till. Hon har gjort det förut och tänker att hon klarar det.

En varm och trygg hand läggs på hennes axel ibland, han frågar om hon vill ha mera att dricka. Kvinnorna i rummet finns där också, men hon ser dem inte.

En av kvinnorna hämtar något stort och mjukt i tyg. Hon se inte vad det är men hon bryr sig inte heller. Hon hör en av kvinnorna säga, liksom i fjärran, att det är långt kvar men hon orkar inte svara. Hon tror själv att det inte är långt kvar men hon har inte kraften att säga det.

Hon känner att smärtan tilltar och att kroppen liksom sugs in i smärtan, det känns om att kroppen kommer att sprängas och hon försöker att följa med och hålla undan paniken. När smärtan blir outhärdlig och det känns som att kroppen ska rämna kommer en av kvinnorna in med det stora och mjuka i tyg och lägger det under henne.

Hon följer med i smärtan och känner att kroppen rämnar, hon tar ett kraftigt tag i tåställningen och följer med in i smärtan, försvinner in i smärtan.  Kroppen som har tagit över henne fullständigt, hon kapitulerar och försöker att bara följa med i vågen som överfaller och övermannar henne. När kroppen rämnar har hon lämnat sig själv och lämnat allt motstånd, hon är förlorad in i ett annat tillstånd, och ett rop kommer som av sig självt ur henne; “mamma!!”

Sen öppnar hon ögonen, ser en liten klump som ligger på det stora och mjuka i tyg och tänker en flicka… nej en pojke… och i en tusendels sekund hoppades hon att det skulle vara en flicka, sen snurrar allt och kvinnorna i rummet hjälper henne att lägga sig ned i sängen. Den lilla pojken läggs hos henne och hon släpper allt, ser in i hans blåa ögon.