Berlin juni 1989

Ingress

Jag var volontärarbetare på ett all-aktivitetshus i Västberlin. Den alternativa sektorn i Berlin lockade mig, liksom många andra på den tiden. Tyskarna kändes mer radikala än vi lydiga svenskar. I Västtyskland fanns en tradition av att det fanns en överhet att protestera mot och att akta sig för. Jag sökte mig till allt det alternativa och sög i mig, imponerades av den kraft som fanns hos alla de många engagerade människor som arbetade inom frivilligsektorn med sånt arbete som vi i Sverige för länge sen etablerat former för i vår skattefinansierade sektor, socialt arbete med invandrade turkar, fattiga människor, prostituerade, missbrukare….. Varje dag slet jag som ett djur från tidiga morgonen till sena kvällen med allt som behövde göras i huset . Prata på bräcklig tyska med tonåringarna som var där, bre smörgåsar till puben, städa toaletter, leka med barnen från förskolegruppen, hänga i trädgården med motorcykelgänget som grillade, följa med husets kvinnliga chef och eldsjäl på diverse olika möten, tänka på att representera Sverige när jag åkte på åtskilliga studiebesök och alltid, alltid hålla en låg profil och inte förhäva mig, eftersom jag representerade den sociala ingenjörskonstens land och många tyskar på fullt allvar trodde att allt var perfekt inom den sociala sektorn i vårt land.

Sagan

Så en morgon kom min kollega Helle inrusande i köket, jag stod och bredde smörgåsar som vanligt till pubens kvällsövningar. Helle svämmade över av iver att berätta…..de andra som  jobbade i huset lyssnade med ögon stora som tefat…..

-Förstå att vi får komma dit allihopa……en helkväll med dans och middag, champagne och levande musik. Vi blir bjudna på allt…det är ministeriet som har ordnat så att vi ska få komma dit, de verkar tycka att det är viktigt att du som är svensk ska få en bra bild av vårt grannland i öst (Helle log sarkastiskt) ja, av Östberlin får jag väl säga då, det är ju inte riktigt samma sak som Östtyskland, Östberlin är ju östblockets gräddhylla om man säger så…haha…de har ju åtminstone mat i affärerna där, i alla fall ibland, hahaha… men du får ju se själv när vi kommer dit… och du kommer att känna lukten, jävlar vad det luktar kol där…det är faktiskt skillnad mot hos oss…

Jag svalde, visste inte riktigt vad jag skulle säga, bäst att vara så diplomatisk som möjligt…

–        Ja, det låter jättekul, jag vill gärna komma med…

–        Men du måste skaffa visum, och det får man bara för 24 timmar, så fixa det, det kostar inte så många mark, men vänta inte med det. Ja, vi måste förresten ha visum allihopa….

–        Okey, vi ordnar det.

–        Ja, och så ska vi ha med lite presenter till dem, sånt som vanliga människor har ont om i öst- färsk frukt, kaffe, choklad, men det kan vi köpa vid Friedrichstrasse. (en av gränsövergångarna mellan öst och väst)

–        Okey… inom mig snurrade tankarna, hade de ont om färsk frukt och kaffe….det lät som stenålder för mig, ofattbart, i Västberlin fanns ett överflöd av allt. Jag höll naturligtvis god min och sa att jag skulle handla med mig detta, som att det var den naturligaste sak i världen.

Veckorna gick och dagen för festkvällen på ministeriet i Östberlin var inne. Jag kände mig nervös och funderade över om Jann skulle vara där. Jann, den charmige läraren från öst som blivit utsläppt för att vara med på ett seminarium i väst, representera och berätta om sitt arbete med tonåringar i Östberlin. Han hade förstås känningar på ministeriet, annars hade de aldrig släppt iväg honom. På seminariet befann jag mig också.  Han och jag hade haft en kul kväll ihop med middag efter seminariet, men det var inget mer speciellt än så. Men det kunde nog ha blivit något mer mellan oss, fast jag tänkte att det var bara besvärligt att fastna för en kille i öst, så jag tryckte undan mina spirande känslor.

Jag hade laddat med flera paket kaffe, en chokladask och en påse med blanka, fina äpplen. Mina arbetskompisar från huset och jag möttes vid Friedrichstrasse. Med ett 24-timmarsvisum i passet, snygga kläder och nytvättat hår kände jag mig i riktigt bra stämning för en festkväll. Vid passkontrollen blev det pirrigt. De östtyska gränspoliserna kollade visumen noggrant, deras stenansikten avslöjade inte en min och i en tiondels sekund for en skräckblandad tanke genom huvudet….tänk om de inte släpper tillbaka mig när jag ska hem i kväll, hem till väst och tryggheten, vad gör jag då….om de börjar insistera på att de ska få västvaluta för att släppa över mig?….

Vi får köa ganska länge, det är konstigt nog många som vill gå över gränsen. När vi äntligen är framme vid spärren börjar en av de östtyska gränspoliserna se misstänksam ut, när han bläddrar i mitt pass. Han frågar mig på snabb tyska vem jag är och vad jag ska göra i öst. Jag svarar så korrekt jag kan, att jag är svensk volontär som är inbjuden till ministeriets festkväll tillsammans med kollegorna på min arbetsplats. Att vi är inbjudna för att vi arbetar åt en internationell organisation. Han säger att han ska kolla vissa uppgifter och vinkar fram mina kollegor från all-aktiviteshuset, men jag måste stanna kvar. Min chef säger att de ska kolla mina uppgifter med västtyska ambassaden innan de tänker släppa in mig över gränsen. Jag förstår inte vad de misstänker mig för, men tänker att det är ingen idé att hetsa upp sig… Jag kan inget göra, så jag vinkar till mina kollegor att gå över, att vi ses på festen och så sätter jag mig för att vänta.

Väntan blir lång, efter två timmar vid Friedrichstrasse på en hård träbänk mittemot två östttyska tigande gränspoliser känner jag att jag nästan struntar i det hela, klockan är redan sex på kvällen och middagen på ministeriet börjar strax. Jag är sur och uppgiven och tänker att de kan ha sin larviga fest ifred, jag skiter i deras förbannade kommuniststat och jag vill ha mat omedelbart…vill komma i kontakt med Helle men det går inte… och jag börjar tänka att det inte är meningen att jag ska gå på festen. Mina nya skor skaver och chokladen börjar smälta, äpplena äter jag snart upp själv…..

Så kommer en av de tigande gränspoliserna fram till mig, han lämnar tillbaka mitt pass som han utan någon som helst förklaring har behållit i två timmar och vinkar fram mig till spärren och signalerar att jag kan gå över. Inte en min och inte ett ord men jag går i alla fall över.  Jag vänder mig inte om för då tänker jag att han kanske ångrar sig……

Jaha, och vad ska jag göra nu? Det slår mig att jag inte har nån adress till ministeriet, ännu mindre ett telefonnummer och att jag helt förlitat mig på att följa Helle och de andra dit. Förbannat! Vad gör man ensam på kvällen i Östberlin, precis vid gränsövergången, i högklackade skor, utsvulten, arg och ledsen och med en smältande chokladask i handen och tre paket kaffe???

Och det är precis som Helle sa, det luktar kol och det är disigt och de kör runt i sina löjligt små Trabantbilar och det finns verkligen inte nån annan sorts bil så långt ögat når…… Mein Gott tänker jag, tack för att jag får bo i Sverige…..och det finns ingen reklam så långt ögat når, men just då tänker jag att det är lite skönt.

-Aber hallo, hast du lange gewartet?

Mein Gott en gång till, det är Jann, som bromsar in tvärt framför mig i en röd Trabant….han öppnar dörren och ler och ber mig stiga in. Vi ska till ministeriet och han ska köra oss dit. Detta är för bra för att vara sant!! Jag kikar diskret på klockan – 19.00, det betyder att än är det några timmar kvar av kvällen – och av visumtiden…

 Inne i ministeriets festsal är det varmt och så ombonat det kan bli i en stor byggnad konstruerad på 70-talet i sann kommunistisk anda, tjocka röda mattor och överallt, förstås, röda flaggor med hammaren och skäran på. Stora lampor med glasskärmar i taket och bilder överallt på partipampar. Jann presenterar mig som die Volontärin aus Schweden och jag får svara på flera nyfikna frågor om hur det är i vårt socialistiska land, som de ju hört talas om. Alla kände de till vår förre statsminister. Jag överlämnar presenterna och hoppas att de blir till glädje för några fler personer än de högsta hönsen. Sen är det middag och Helle blinkar till mig när den serveras, den är precis som hon förvarnat; tjocka gråbleka köttbitar med surkål och inlagda grönsaker, till det starkt tyskt öl, men ölen smakar helt ok. Jann låter mig förstå att detta inte är en middag som serveras till vem som helst. Sen blir det tysk marschmusik en god stund och vi alla lyssnar artigt. Jag tittar oroligt på klockan, den är redan 22.30 men Jann säger att det är lugnt och att han vill att vi ska hinna dansa också. Jag frågar om vi kan byta adresser.

– Ledsen, men det är ingen idé. Jag kommer inte att få utresetillstånd nån mer gång, jag har fyllt min kvot…..

Vi dansar till discolåtar från 1979, jag blir full i skratt när de spelar gamla ABBA-låtar men annars är det bara inhemsk musik. Det är något rörande över att de skaffat utländsk musik när vi från väst har kommit.

-Oh, jetzt muss ich fahren…..die Uhr ist ja schon 23.30…..om en halvtimme  måste jag vara vid Friedrichstrasse…..

Jann insisterar på att köra mig och jag tackar naturligtvis ja till det, väl medveten om att det troligen är sista gången vi kommer att träffas, ledsen över det politiska läget och det absurda i hela tillvaron för människorna som lever på fel sida muren och undrar hur länge det ska fortgå. Ledsen över att säkert inte kunna träffa Jann igen. Vi har haft en väldigt kul kväll ihop.
Jag hoppar in i Trabanten, Jann kör så det ryker i kurvorna för nu är det plötsligt riktigt bråttom, tänk om jag inte hinner fram innan kl. 24.00, vad händer då!?

Framme vid Friedrichstrasse kl. 23.55 slänger jag upp dörren till Trabanten, Jann kysser mig innerligt, jag vinkar och springer mot spärren, i brådskan fastnar den ena klacken i spårvagnsspåret…..jag struntar i skon och springer det värsta jag kan, sliter fram passet……flåsar efter språngmarschen, hjärtat bankar hårt, jag får svårt att andas, det är bara en kort kö, jag slänger fram passet, den östtyske gränspolisen har om möjligt ett ännu stelare stenansikte än hans kollega i väst….han ger mig inte en blick utan vinkar bara fram mig…..jag vänder mig om och ser att Jann tagit upp min sko, han viftar högt med den så att jag ska se den…gränspolisen föser undan mig från spärren och jag linkar in över stengolvet i väst, tillbaka in i det som jag alltid tänkt är en klyscha –tillbaka till friheten– pustar ut och tårarna kommer…åt helvete med skon och åt helvete med kommunismen…
Jann!! Varför är du inte med mig nu? Tårarna kommer ikapp mig när jag är tillbaka, hemma i sängen…. nu hatar jag kommunisterna och deras system, jag somnar alldeles för sent, är helt slut nästa morgon när jag sätter jag mig och skriver ett långt brev till Jann, trots att jag vet att det kommer att öppnas och läsas innan det når honom. Jag har inte hans adress så jag skickar det till ministeriet…….det får bära eller brista………

September 1989.

Jag är kvar som volontär i all-aktivitetshuset…..Jann har jag inte hört av och på näthinnan har jag fortfarande bilden av honom när han viftar med min sko som fastnade i spårvagnsspåret. Då var jag övertygad om att det var sista gången jag såg honom. Hösten präglas av en stor politisk oro i hela Centraleuropa. Fler och fler ställer krav på att få lämna östblocket och det är demonstrationer så gott som dagligen. Vid gränsen mellan Österrike och Ungern har de ungerska gränsvakterna börjat låta sina landsmän passera, utan att göra några större ansträngningar för att försöka stoppa dem. Folk mer eller mindre promenerar över gränsen till Österrike och sedan tar de sig vidare till Västtyskland. Med spänning följer vi utvecklingen varje kväll på de olika nyhetskanalerna. Det skrivs historia i Europa. Den 9 november faller Berlinmuren- det är en stor dag i hela Tyskland, i Europa, i världen. Vi går ut på gator och torg och festar – alla går man ur huse.

En söndagsmorgon väcks jag av att dörrklockan ringer. Jag öppnar halvt i sömnen i tron att det är Helle. Det är det inte. Det är Jann.

Jag får ta stöd i dörrkarmen för att hålla mig upprätt.

Jann håller upp min sko och frågar om han får komma in.