Han la sig tidigt. Han låg stilla och stirrade med tom blick in i väggen. Han hade föresatt sig att läsa en stund men orkade inte.

– Jag vill dö, viskade han, så tyst att han hoppades att hon nästan inte skulle uppfatta de laddade orden. Han hade inte tidigare vågat nämna dem, ens för sig själv, ännu mindre för henne. Men nu vågade han ta orden i sin mun, smaka på dem.

Hon hörde dem, han ångrade sig nästan. Hon ryckte till och vände sig mot honom med en hastig rörelse.
– Vad menar du? viskade hon med en knappt hörbar röst.

–Precis nu?

Hubby ångrade sig – nu skulle hon få vatten på sin kvarn igen. För vilken gång i ordningen?

Hennes evinnerliga malande om att se något annat, resa någonstans, bjuda hem någon, skaffa ännu mer matsilver, eftersom hon tyckte att det var en säker investering för deras gemensamma hem. Dessutom var svärföräldrarna ointresserade av det.
Men varför kunde hon inte bara stilla sig, njuta av det som är, vara tillfreds med det som de har, med det som råder och glädjas över det? Hennes rastlöshet hade många gånger gjort honom så trött, han fick aldrig någon ro. Vore det möjligt att börja om? Att leva på ett annat sätt?

Första gången de möttes, på en av systerns trädgårdsfester, var han sprudlande glad. Han fick ett plötsligt men ovanligt infall, när han vågade sig på att lyfta ut henne på den närliggande balkongen, omfamna henne och lät champagnen ge honom modet att kyssa henne. Hon hade blivit mjuk och varm i hans armar och han kände sig vild och galen. Sedan den dagen var de ett par, men han vågade aldrig mer hemfalla åt nya sådana impulser. Han tryckte undan dem. Han fick för sig att hon tyckte han var löjlig vid dessa tillfällen. Nu när han låg håglös i sängen, ångrade han sig.

Han syster var en mästare på att ordna lättsamma trädgårdsfester, där alla kände sig välkomna. Svågern hade inte precis den lättsamma ådran och präglades alltför starkt av allvaret i politiken, något som Hubby struntade i och istället försökte njuta av systerns mera glättiga jag.  Hubby behövde omge sig med mera lättsamma människor, som fick honom att släppa fram sina lite livligare sidor, som fanns där, inbäddade i hans stillsamma, lite melankoliska karaktär. Hans storebror, som också var med på festen, var till skillnad från Hubby, nyförälskad i en flicka och Hubby kunde ana deras lättsamma skratt i natten, när han var på väg in i sömnen, helt uttröttad.

Samma natt kom hon till honom med en skiss till ett brev som hans far hade skrivit och slängt i vedkorgen. Familjens historia skulle beskrivas för en god vän. När han läste brevet upptäckte han att alla fanns med i beskrivningen utom hon.
Genom alla år hade Hubbys far haft ett ambivalent förhållande till svärdottern, något som gnagde i Hubby. Han hade alltid försökt strunta i det. Han älskade henne trots allt, men märkte att faderns ointresse ändå störde deras relation. Hon hade aldrig tagit upp det med honom, men efter att de varit tillsammans i hela sju år, kunde han inte undgå att märka att hon var ledsen för det. Under alla deras år tillsammans hade hon visat svärfadern en förvånande stor lojalitet.

Det verkar som att jag är helt ensam, tänkte han besviket när han läst brevet och vände sig åter in mot väggen. Sen mumlade han till henne:
– Men du, han har nog bara glömt att ta med dig i familjehistorien, försökte han tafatt.

Han fick en fnysning till svar. Sen gick hon och hämtade lådan med matsilvret och ställde det med en duns framför honom på sängbordet. Hon gick ut genom dörren med en smäll.

Matilda 110805