De hade sett varandra under några veckor, och verkligen sett varandra med ögon som endast nyförälskade kan ha för varandra. Hon lät sig bli besatt av hans humor, intelligens och vackra kropp. Han hade äntligen mött en kvinna som var intelligent, klok och mycket vacker. En naturlig skönhet som kom inifrån. I praktiken var deras förhållande omöjligt och skulle aldrig någonsin gå att befästa för omvärlden – totalt förbjudet och oacceptabelt i andras ögon. De blev skickliga på att dölja ögonkasten sinsemellan inför andra och uppförde sig mot varandra på ett fullständigt korrekt och opersonligt sätt. De sågs enbart genom att han tog emot henne där han arbetade. Han blev en korrekt yrkesperson mot henne i dessa möten – något annat var omöjligt. Hon lärde sig att acceptera detta för att överhuvudtaget få träffa honom. Hon gjorde sig ärenden till hans arbetsplats på mottagningen, trots att de sällan kunde ses där ostörda – då var de var neutrala, svala och trevliga mot varandra. Ingen kunde förstå något av de laddade känslor som böljade dem emellan. Dessa möten var deras enda möjlighet att träffas under de förhållanden som rådde. De kunde bara ses fullständigt öppet och ärligt mot varandra, när de talade i telefon, ändlösa passionerade mobiltelefonsamtal där de trots allt, ibland vågade sig på att tala om en gemensam framtid.

Hennes längtan bultade i bröstet och hennes förtvivlan över att inte kunna visa sin kärlek öppet till honom var stark. Hon hade bestämt sig för att på något vis skulle det gå. Han insisterade på att de måste vänta på rätt tillfälle och stå ut med att vänta länge. Väldigt länge, kanske flera år. Hon ville leva här och nu. Hon kände att det rätta tillfället aldrig kommer om vi inte fångar det nu!

Hennes syster hade låtit henne förstå att hon var ute på farlig mark. Hon tryckte undan de obehagliga tankarna. Men ibland bubblade rädslan upp,  med skräckblandad förtjusning. Det gick rykten om andra kvinnor som givit sig hän. Rykten som inte berättades med höga röster. Rykten som viskades från mun till mun hemma i det fördolda. Det stod inte klart vad som var sant eller just ett illvilligt rykte. Det gjorde det hela både otäckt, men även lite lockande. Hur långt vågade man gå? Hur mycket kunde man pröva? Vad skulle hända om man tog ett steg för mycket och trotsade? Trotsade hundratals år av gammaldags och dammig tradition, tradition formad av kultur och religion, tradition som verkade omöjlig att ändra på eller ens försöka rubba.

Han visste att deras lek inte var riskfri. Han förträngde det. Känslorna blev starkare än förnuftet. Han hade hört talas om märkliga rykten, men i tanken lät han dem förbli endast rykten. Han tänkte inte låta ryktena förstöra det underbara de upplevde tillsammans. Några av hans vänner undrade vad han sysslade med. De menade att han borde ta sitt ansvar för en från början ohållbar situation. Han trängde undan deras argument. Ingen, absolut ingen skulle få förstöra det mest fantastiska han någonsin upplevt med en kvinna!

Sommaren fortfor, mottagningen höll semesterstängt. De sågs endast sporadiskt på platser där de förvissat sig om att de var helt ostörda – i en tom skogsbacke, på den ödsligaste delen av havsvikens strand, i mottagningens semestertomma kök. Någon gång sågs de i hans lägenhet, men hon blev stressad av att vara där. Hon hade svårt att slappna av där. Grannarna i trappuppgången kanske var på sin vakt och höll koll på alla som kom och gick? Hon kom fram till att de skulle sluta att träffas där. Risken var för stor. Hon visste att det fanns vakande ögon på många platser.

Mot slutet av sommaren visste han att han måste berätta för henne. Det plågade honom outsägligt. Han sköt det framför sig i flera dagar. Han formulerade orden för sig själv i huvudet. Hur skulle han få fram det utan att döda hennes eufori, utan att krossa hennes inre? Han formulerade orden om och om igen i tankarna. Han kunde inte säga det till henne. Han orkade inte se hennes reaktion och ta emot den. Efter många timmars grubblande tryckte han på knappen och fick iväg SMS:et:
– Jag har sökt en tjänst i London och fått den, jag reser om ett par dagar.
Han var pinsamt medveten om att han var feg och att det var en dålig strategi att han inte berättade för henne öga mot öga. Men han orkade inte.

Hon hörde det lilla pipet i telefonen, tryckte på meddelandeknappen och läste.
Det svartnade för ögonen, allt snurrade. Hon blev mållös och förtvivlad.

– Nej!!!

Hennes skrik gick ekande rakt ut i den stora lägenheten. Fem rum och kök med högt i tak och vackra stuckaturer, tjocka äkta mattor i alla rum och sidenkuddar i de pösiga sofforna.

Fem rum och kök som för en gångs skull inte var fulla av den stora familjen. Hon samlade sig, tog tag i ena soffkarmen. Sjönk ner i den vinröda mjuka soffans trygghet. Soffan som jämte modern varit hennes trygghet sen hon var barn. Små fina svettpärlor bröt fram i pannan och fuktade den mörka luggen. Tårarna tryckte fram bakom ögonlocken och mascaran svärtade ner huden under de stora, mörka ögonen.

Inom de närmaste minuterna gjorde hennes tankar saltomortaler i huvudet. Det var det hon anat… Det som hon känt längst där inne, men som hon tryckt undan varje gång känslorna kom, när det gavs någon liten föraning om ett obehag. Någon liten föraning som hon inte kunde sätta fingret på, men hon hade känt den. Hon hade känt den vid olika tillfällen. Hon hade aldrig förut varit så förälskad.  Känslorna hon upplevde kändes så intensiva, nästan för bra för att vara sant. Han skulle väl svika henne när det verkligen gällde. Hon hade blivit sviken en gång förut av en annan man, en man som hennes familj hade accepterat. Det såret fanns fortfarande inom henne.

Hon sökte upp honom så snart hon kunde. Återigen sågs det i den sommarstängda mottagningens kök. Det kändes som att möta en annan man, som hon inte längre kände igen. Hans tidigare mjuka ansiktsuttryck, som hon var van vid, hade förbytts till ett med en sammanbiten och hård yta… Hon kände sig avvisad.  Hon fick en klump i magen av obehag. Hans attityd var mycket kallare än den hon någonsin mött hos honom förut. Hon kände inte igen honom längre som den mannen hon var van vid. Hans plötsliga hårda och kalla yta skrämde henne.

Han förmådde inte ta in hennes förtvivlan. Han stängde av sig själv och blev mest irriterad på henne. Kunde hon inte bara acceptera faktum? Han hade sökt och fått ett jobb som skulle ge honom möjligheter han aldrig skulle kunna få i Stockholm. Han kunde helt enkelt inte tacka nej till erbjudandet. Han blev den rationelle yrkesmannen som enbart hade flyttningen till London för sina ögon.

Hon försökte nå fram till honom igen och igen, men hans dörr var stängd.  Plötsligt brast allt för henne. Hon kände hur något gick sönder inom henne. Hon skrek, skrek som hon inte gjort sen hon var barn. När han upprört bad henne lugna sig förlorade hon totalt behärskningen och slog honom besinningslöst med knytnävarna. Först då omfamnade han henne. Först då visade han något annat än sin tidigare så behärskade yta och han grät tyst med tårar som rullade ned för kinderna. Tårar som vätte ner hennes mjuka sidentröjas axel.

Dagen för hans avfärd kom och de for tillsammans till flygplatsen. De klev in vid incheckningsdisken och hon fick inte följa med honom längre in. Hon hade stängt av sig själv inför avskedet, likaså han. Hon hade mest gjort det för att skydda sig själv, han för att det enklaste och för honom minst smärtsamma sättet var att kliva in i sin yrkesmannaroll. De tog farväl av varandra och han gick med spända axlar de sista 50 metrarna innan han försvann in bakom de svarta glasdörrarna, tills hon inte längre såg honom. Han vände sig inte om.

I detta ögonblick hatade hon honom. Hennes förtvivlan kom. Hjärtat bultade i bröstet så att hon trodde att det skulle sprängas, huvudet snurrade. Svetten pärlade i pannan. Hon lyckades på något vis ta sig hem, men hon mindes inte hur. Dagarna därefter förflöt som i en dimma. Hennes systrar kunde märka att hon förändrats. Hon var mycket mera lågmäld och dämpad än de var vana vid. Hennes mor försökte lirka med henne och få henne att berätta om det var något särskilt som hänt. Hon sa inget, hon visste att det skulle betyda obehagligheter, så det var lika bra att låtsas som om allt var som det skulle. Innerst inne visste hon att modern förstod att något inte stod rätt till. Men  modern var tillräckligt klok för att inte driva på dottern, när hon så tydligt visade att hon inte ville prata.

Några veckor passerade, då de hade tät telefonkontakt. Plötsligt en dag när han ringde fick han inget svar, förutom ett torrt telefonmeddelande:

”Numret har ingen abonnent – hänvisning saknas”.

Han började kallsvettas, hjärtat bankade hårt i hans bröst när han ringde folkbokföringen i Stockholm- svaret kom sakligt från en tjänsteman:

– Jag måste tyvärr meddela att den person ni söker är registrerad som avliden – dödsorsak ej fastställd.

Dagen efter läste han de svenska dagstidningarna på nätet – de toppade alla med:

”Ännu ett hedersmord i Stockholmsområdet”.

Det svartnade för hans ögon.