Kl. 07.50 vid tunnelbanestationen. Hon springer upp för trapporna, hjärtat bankar i bröstet efter språngmarschen den sista biten, hon ser bakljusen på tåget som just lämnar perrongen.

Jävlar, där gick tåget och med tåget även hennes sista chans att lyckas komma i tid till mötet med avdelningschefen. Hon gör ett snabbt överslag i huvudet och inser redan nu att loppet är kört. Mötet skulle börja 8.30, avdelningschefen är alltid i tid, ja före utsatt tid (är det bara för att alla andra ska känna sig usla som inte är där förrän trettio sekunder innan mötet börjar?)

Hon står på perrongen, hjärtat lugnar sig, hon stirrar med tom blick på de bruna fjolårslöven som dansar runt i vinden på perrongen. En sönderriven tunnelbanebiljett ligger slängd i en vattenpöl. Jämte pölen ligger resterna av något som förmodligen är avslutningen på det som förhoppningsvis var en trevlig kväll från början. De knastrande lysrören som stått på hela natten släcks med ett knäppande ljud.

En sliten människa som luktar gammal fylla och smuts linkar runt på perrongen och letar efter tomglas eller något användbart i papperskorgarna. Människan hasar och försöker behålla de trasiga skorna på fötterna. Alla tittar bort när hasmänniskan närmar sig den plats där de själva står, så gör även hon.

Om fyra minuter kommer nästa tåg, då slipper hon känna lukten av hasmänniskan längre, slipper känna dåligt samvete över att somliga får ha det så eländigt, när hon har det så bra. För att lindra sitt dåliga samvete lämnar hon kvar en banan på bänken i väntkuren och hostar till lite. Sen kommer tåget, dörrarna öppnar sig och hon kliver in i det varma tåget, blinkar mot de starka lysrören i taket och lyckas hitta en ledig sittplats.