Februari

Snön ligger tungt på taken. Himmelen är blånande, frostigt blånande. Det är tyst, lite ödsligt. Solen letar sig in mellan husen. Det är inte ofta som solens värmande strålar verkligen når in i de trånga lägenheterna, bara några få dagar under sommaren. Det är strax före barnrikehusens tid, när man byggde fönster på båda sidor av husen för att få in maximalt med ljus. Träden är tunga av snön. Ingen syns till och det är tyst, alldeles tyst.

I snön tassar en lite hare fram. Haren letar efter något att äta. Det är en så kall och hård vinter att till och med djuren ar svårt att hitta mat. Människorna har inget överflöd, men de reder sig hjälpligt och handlar på ransoneringskort. Det är 40-tal och ute i Europa är det brinnande krig. I Sverige bävar man dagligen för tyskarnas nästa drag och hur länge regeringen kan hålla landet utanför kriget.

I ett av fönstren sitter den lilla pojken och längtar ut men han har ingen att leka med. Han vill ut i snön och susa nedför sluttningen på sina skidor men de är borta. De blev överkörda av en lastbil när han glömde dem utomhus. Han mor har förebrått honom grundligt för detta. Om och om igen. Han blev ännu mer ledsen av det. Som om det inte räckte att skidorna blivit förstörda! Han hittade resterna av dem bland soporna sen. Han vågar inte fråga sin mor en gång till om hon kan skaffa honom ett par nya skidor. Det räckte med hennes upprörda ord igår. Skidorna hade han fått i julklapp och han vet att hans mor arbetat länge för att ha råd att köpa dem. Hon arbetar i en enkel restaurant med att servera luncher till människor som har det gott ställt. Pojken har aldrig ätit där själv, men ibland får modern med sig hem en påse med det som blivit över i köket om söndagarna. Då blir det fest hemma!

Pojken är van att ta hand om sig själv då modern arbetar. Fadern försvann nån gång när pojken ännu var i koltåldern och han har bara diffusa minnesbilder av fadern. Pojken tittar ut genom fönstret. Han fryser om nästippen. Han öppnar dörren till trapphuset och det drar kallt, riktigt kallt. Han tassar ut i raggsockarna och går ner till nedersta våningen. Ibland, om han har tur så är portvakten där och då kan det hända att han får något att äta. Portvakten har ett gott öga till pojken. Pojken tror att det beror på att portvaktens egen pojke gick ner sig genom isen och försvann för flera år sen, men hade han fått fortsätta jordelivet så hade de varit lika gamla idag. Modern har berättat denna tragiska historia för honom, men portvakten vet inte att pojken vet. Idag har pojken tur och möter portvakten, som frågar vad han gör i trapphuset i bara sockarna. Pojken svarar inte. Portvakten sticker åt honom en slät vetebulle, som blivit över från gårdagens kaffestund. Pojken smakar njutningsfullt och tuggar långsamt i sig av den söta bullen. Pojken ser att det står ett par små skidor i portvaktens förråd. Han tänker att han ska vågar fråga om han kan få låna skidorna. Imorgon……

Sen går han tillbaka in i lägenheten. Ännu dröjer det innan modern kommer hem. En stund senare knackar det på dörren. Pojken stelnar till. Modern har strängt förmanat honom att inte öppna för någon då hon arbetar, eftersom man aldrig kan veta vem som kan komma. Han smyger ut mot dörren, han sträcker sig upp mot nyckelhålet och kikar ut. Han ser att portvakten står där- men han vågar inte öppna dörren. Han tänker att portvakten kanske ska ska skälla på honom för nånting han har gjort som han inte borde ha gjort. Han minns inte riktigt, men vet att det hänt att han busat lite ibland. Portvakten ringen på dörren en gång till. Pojken sår på andra sidan dörren, andas så tyst han kan och kikar ut genom nyckelhålet. Till slut går portvakten, och pojken vågar såg på att öppna dörren på glänt. Han ser att det står nåt lutat mot trappräcket. Når som är långt och smalt och inrullat i brunt, grovt papper. Han ser att det sitter en papperslapp instucken i skarven där pappret är ihopsnört med brunt, grovt snöre.  Han kan inte låta bli att gå ut i trapphuset, smyga fram till paketet och läsa på lappen. Han har just lärt sig läsa, så det går lite stapplande:

”Varsågod – de är till dig”.

Han vecklar upp det långsmala paketet – inuti ligger de små skidorna han såg dagen före i portvaktens förråd. Han skyndar sig att rulla in skidorna i pappret igen, tar dem med sig in och stänger dörren efter sig. I hans mage sprider sig en varm känsla, han tittar ut genom fönstret och ler.