Hon var sju år. Hon önskade sig en hundvalp. Hett och innerligt önskade hon sig en hundvalp. Det hade hon gjort länge, ja ända sen förra födelsedagen. Då hade det inte blivit någon hundvalp trots hennes böner och tjat och hon var mycket ledsen för det. När presenterna som låg på kaffebrickan var uppackade tittade hon sig omkring och sen hade hon förstått att det inte skulle bli någon hundvalp den här födelsedagen heller och underläppen hade börjat darra. Hennes far hade vänligt men bestämt förklarat för henne att han förstod att hon ville ha en hundvalp, men att det inte gick. Inte just då.

Nu hade det gått ett år och hon tänkte att nu var hon ju lite äldre. Lite äldre och förståndigare och mamma som så ofta brukade säga;
-ja, men du som är så stor och duktig nu, nog klarar du att passa lillebror när vi är borta några timmar.

Då borde det väl också vara så att hon skulle kunna ta hand om en hundvalp- om hon förväntades att passa lillebror i flera timmar?

Dumma lillebror som hon måste passa och som gjorde så att hon inte fick leka med sin bästis Eva, inte fick spela spel med älskade Eva som var så rolig, som var ett par år äldre och som dessutom hade en hund! Ibland fick hon låna Evas hund Birro och gå ut och gå med den och då började tankarna på att få ha en alldeles egen valp att spira igen.

Det värsta av allt var väl ändå att Eva inte alls verkade särskilt glad för Birro. Hon brukade säga ungefär;

-äsch, du får gärna gå ut och gå med honom, jag har ingen lust idag, du vet, jag måste ju gå ut med honom varje morgon så du får jättegärna ta honom idag!

Visserligen var det ganska kul att gå ut och gå med Evas hund, men Birro var ju inte hennes hund. Inuti henne brann hennes längtan efter att få den där egna lilla luddiga, gulliga valpen, en längtan som hon känts så länge hon kunde minnas, ja, sen hon var minst tre-fyra år!

Idag gick hon ut igen med Birro. För vilken gång i ordningen? Det var dagen före hennes födelsedag. Hon visste att det skulle bli svårt att somna på kvällen sen. Dagen före födelsedagen brukade hon alltid ha svårt att somna. Hon gick en långa runda med Birro. Tankarna surrade i huvudet – hur skulle morgondagen,; födelsedagen bli?

Det blev kväll och det var dags att lämna tillbaka Birro. Precis när hon var på väg hem till Eva så kom hon och hennes mamma gåendes emot henne och de log. Evas mamma sa;

-Hej, tack ska du ha för att du gick ut med Birro idag igen!

Hon log, räckte fram kopplet till Eva och Birro ruskade lite på sig. Sen gick hon in till sig och åt lite middag. Under middagen var det ganska tyst, hon kände att det låg en spänning i luften men förstod inte vad det var. Efter middagen gick hon ut en stund och råkade stöta på Eva igen. Eva såg hemlighetsfull ut och sa:

-Vet du, morsan har sagt till mig att vi inte kan behålla Birro, jag har tröttnat och morsan tycker inte att hon har tid. Morsan skulle prata med dina föräldrar ikväll och säga att du kan få överta Birro, det vore väl superkul för dig, imorgon när du fyller år och allt!

Hon svalde. Oj, hur skulle det här bli? Mamma och pappa som var så avvisande till en hund. Ett litet hopp började plötsligt att tändas i henne. Hade alltså Evas mamma pratat med mamma och pappa? Skulle de gå med på att hon skulle få överta Birro? Visserligen var ju inte Birro en liten luddig, gullig valp, men han var ju i alla fall en hund. En livs levande hund. Hon svalde en gång till och kände en liten svettpärla komma fram under luggen i pannan.

Hon sov nästan inte alls på natten. Det gick bara inte. Hur skulle mamma och pappa reagera på Evas mammas erbjudande om att hon skulle få överta Birro? Skulle de omvärdera sin bestämda, tjuriga hållning att de inte kunde ha en hund i hennes familj?

Det blev morgon och hon låg i sin säng och som vanligt låtsades hon att hon sov. Som vanligt kom de in i hennes rum och sjöng och kaffebrickan var dukad med smörgåsar, varm choklad och levande ljus. Mamma och pappa och lillebror. Som det hade varit på alla hennes födelsedagar. Tryggt och förutsägbart. De sjöng och såg glada ut. Hon vågade inte känna sig glad. Ännu. Bara jättenervös över hur de hade svarat Evas mamma om Birro.
Hon fick ett par böcker inslagna i fina paket. Och ett par stickade strumpor. Urtråkigt.

Hon såg sig om och tittade på deras ansikten. De såg förväntansfulla ut – som om de krävde att hon skulle vara glad och tacksam. Ingen sa något om Birro. Ingen sa nånting om att det fanns en överraskning också. När paketen var upp-packade så hände inget mer. Hon vågade inte fråga. Plötsligt sa mamma att hon måste skynda till jobbet. Pappa samlade ihop presentpapperet och mamma började plocka ihop kaffekopparna.

Hon kämpade med gråten. Munnen blev till ett litet smalt streck. Sen sade mamma:

Jo, förresten, kan du lämna lillebror på dagis idag? Jag har plötsligt fått ett möte som jag inte kan ändra på.

-Och jag ska till tandläkaren, sa pappa.

-Okey, svarade hon tungt. Klädde på sig, borstade tänderna, tog lillebror i handen och satte honom i vagnen. Gick med tunga steg till dagis, körde vagnen över några tjocka rötter och stenar som var på gångvägen mot dagis. Plötsligt kände hon hur ilskan och ledsenheten bara vällde in över henne, när de var nästan framme vid dagis såg hon den stora stenen mitt på stigen, började springa och rände barnvagnen med full kraft in i stenen. Lillebror liksom studsade i vagnen, flög upp en bit i luften och damp ned igen med en smäll. Han började gråta högljutt. Hon sprang den sista biten till dagis med en stortjutande lillebror i vagnen. Väl på dagis så undrade fröken Camilla vad som hade hänt?

-Inte vet jag, svarade hon nonchalant, han är alltid så där gnällig, typiskt min lillebror, jag måste till skolan nu så du får ta hand honom, hej då!

Det där sista pep hon fram, kände hur underläppen började darra, började darra som vid förra födelsedagen, sen sprang hon hela vägen till skolan medan tårarna rann utmed kinderna. Det blev smutsrandiga gråtstreck som hon torkade bort med baksidan av handen.