Hon hade aldrig befunnit sig där förut, det var en helt ny upplevelse. Hon kände sig omtumlad.
Hon hade precis fått veta hur det ligger till, fått det bekräftat. Hon funderade intensivt – på en minut hade plötsligt hela tillvaron ställts på ända. Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta, detta som hon funderat på i flera månader och nu till slut fått klarlagt. Och hon som ordnat allt så bra – hur skulle det bli nu? Hon hade fixat nytt jobb! Varför, varför, varför skulle detta hända just nu? De vänner som hon frågat hade sagt att sannolikheten var otroligt liten att det skulle lyckas. Ja, faktiskt hade hon gett upp hoppet om att det skulle gå i lås och lika bra var det. Hon hade nästan bestämt sig för att det ändå inte skulle klaffa och inrättat livet efter det. Till slut hade den tanken smält in hos henne och fått acceptans. Då var det väl inte meningen att hon skulle passera nålsögat – so what? Man kan ha ett jättebra liv ändå, bara man bestämmer sig.

Och så nu, idag när hon öppnade posten – stod det på det knastertorra fula pappret – ”Antagen” – ett kort tråkigt ord, som kändes det som nu plötsligt ställde hennes jättefina planering på ända och gjorde att hon plötsligt måste omvärdera det hon hade tänkt göra nu och minst ett år framåt – helvete- egentligen var hon ju jätteglad men det blev så otroligt jobbigt att tänka om allting nu i helt andra banor. Och vad skulle Jesper säga när hon måste berätta för honom att hon skulle flytta – och det inom kortare tid än en vecka?   Och vad skulle nästa steg bli – ringa till nya chefen och säga att hon inte kommer på måndag morgon? Det skulle kännas oerhört pinsamt, särskilt som chefen var en god vän till hennes pappa:  – Hej, det är Stina, jag måste tyvärr berätta att jag inte kommer att kunna jobba hos dig för jag ska flytta från stan, men jag tackar så hemskt mycket för erbjudandet och alla de möjligheter du gav mig i och med att jag fick jobbet men tyvärr… kanske en annan gång…

Tusen tankar rusade. Rusade genom hjärnan i ett sällan upplevt tempo. Stina stoppade antagningsbeskedet i fickan. Det låg där och brände som om det var av eld. Helvete. Hon gick ner till kvarterskrogen där hon skulle träffa Jesper. Hon satte sig på trädäcket utomhus och beställde in ett stort glas rött. Hon hade gott om tid och skulle njuta av vinet tänkte hon. Tiden passerade och med den även hennes liv så här långt. Hon hade bott hela sitt liv i den lilla staden och så även Jesper. Hon hade ambitioner att komma vidare och hade även pushats hemifrån att söka sig vidare. Sedan hon slutade gymnasiet hade hon fått höra att ”med de betygen kunde hon ta sig in på vilken utbildning som helst”. Annat var det med Jesper som hon hängt ihop med det senaste halvåret, han kom från en annan familj där det ansågs tillräckligt att skaffa sig ett jobb efter gymnasiet och dra ihop en hyfsad inkomst, studier var ett osäkert kort där man ändå inte kunde vara säker på att lönen blev bättre efter studierna än före. Hederligt arbete var det inget fel på och alla kan ju ändå inte bli civilingenjörer eller hur? Nu var det ju inte så att Stina strävade efter just det, men i Jespers familj var det ungefär det man kände till om högre studier – en inrättning som producerar civilingenjörer. Stina skruvade på sig, det började bli kallt och vinet var urdrucket. Hon bestämde sig för att gå och lämnade en lapp på bordet till Jesper. Skrev ”Jag går nu, har väntat en halvtimme, ring mig sen jag är hemma, kram Stina”. Så gick hon långsamt hemåt.

Fem minuter senare kom Jesper hastande, jävlar att han skulle bli så sen, det hade varit svårt att komma loss från jobbet och chefen hade varit grinig för att Jesper måste sticka tidigare. Jesper var angelägen om att träffa Stina, de hade inte setts på några dagar eftersom han jobbat skift och han hade sett fram emot att träffa henne. Han kände sig irriterad över att hon hade sökt till högskolan i alla fall, fastän han hade avrått henne och sagt att det skulle kosta stora summor i lån att gå en så lång utbildning. Han var dessutom sur för att kärringen i lägenheten mittemot hans väckt honom denna morgon och tjatat om att få huvudvärkspulver, något som han tycker att det anstår varje människa med någon sånär självbevarelsedrift att ha hemma. Löpande basvaror så att säga. Han var förbannad för att det gått så dåligt igår på matchen, han som alltid brukade vara den som lyckades vända de flesta katastroflägen till ett vinnarläge, men igår orkade han inte hela vägen fram.

Han hade känt av att det var något med Stina som oroade honom, något som inte var uttalat men som han hade anat längst där inne. Hon brukade säga till honom att hon tyckte att han var känslokall och tvär i vissa lägen. Viket han också var- mjukvara var så att säga inte hans grej, det behövdes inte heller på planen, där gällde det att vara mest strategisk, stark och snabb. Jesper var allt det där, men det hjälpte honom tyvärr inte i kontakten med det motsatta könet. Hans tidigare relationer med tjejer hade alltid slutat med att de valt att gå vidare utan honom, och han hade fått höra från dem alla (nåja, de var inte så många men i alla fall två eller tre) att han hade svårt med empati och svårt att visa sina känslor. Vilket då skulle vara anledningen till att de tröttnade.  Vad ingen av dem, utom Stina då förstås, hade genomskådat var, att han egentligen var en otroligt känslig kille som hade så svårt att våga visa hela sitt känsloregister. I Jespers familj visade man inte sitt register- det gjorde ingen av dem om man nu kunde kalla dem en familj – det var Jesper, hans förtidspensionerade mamma och en halvsyster som var familjen. Pappan fanns någon annanstans och halvsystern var bara där varannan vecka, och varannan hos sin andra familj.

Stina kom från en annan sorts familj, en riktig helyllefamilj bestående av mamma, pappa och helsyskon. I Stinas släkt var ingen skild, man skilde sig bara inte, det fanns inte på kartan. Det var en otrolig prestigeförlust att inte lyckas hålla ihop sitt äktenskap och de värderingarna hade Stina också outtalat förmedlat till Jesper, något som medförde att han kände sig ”dålig” i förhållande till hennes utåt sett så stabila familj.  Väl framme vid kvarterskrogen rusade han ute på trädäcket vid det bord där de bestämt att ses. Alltid samma kvarterskrog och samma bord, det gjorde honom trygg. Stina gjorde honom trygg. Vad som inte gjorde honom trygg var att han inte visste om vad det var för en oro som gnagde i honom. Han hade tänkt ta upp det med henne idag. Äntligen hade han vågat börja tala med henne om sånt som han tyckte var svårt- nu när de hängt ihop i hela sex månader, hans längsta förhållande någonsin.  Han slog sig ned vid bordet, fick se lappen från Stina och läste.

Jaha, det var väl typiskt att hon redan gått, nu blev han ännu mer orolig. Varför gick hon redan efter en halvtimme? Stina brukade alltid vänta på honom. Han reste sig hastigt och sprang nästan ner servitören som kom för att ta upp beställning. Han bestämde sig för att gå hem till Stina just precis nu i detta ögonblick. Han gick fort. Nej, han sprang. Sprang det fortaste han kunde, rusade upp för alla sex trapporna till lägenheten och slet upp dörren så hårt att den smällde i väggen i hallen med ett brak. Stina tittade förvånat upp mot honom.

-hej, kommer du nu, jag väntade en halvtimme på dig.

-ja, förlåt att jag blev sen, jag kunde inte gå tidigare för att Robban var sjuk.

-du jag måste berätta nåt för dig…

-ja. Kom till saken, jag har känt på mig att det är något….

-jag har kommit in på skolan…..jag flyttar om mindre än en vecka.

-jag anade det….Jesper satte sig ner. Sen började han flämta hårt och fort…

Sen undslapp det honom:

-du kan dra åt helvete, jag visste att du skulle dra, lämna mig, överge mig som alla andra har gjort, man kan ta mig fan inte lita på nån….alla jävla tjejer som drar….nu är det bara jag och morsan kvar. Gå Stina, du kan gå redan nu, försvinn!!

Jesper reste sig upp, höll upp ytterdörren och knuffade henne framför sig, han motade ut henne i trapphuset, under det att hon protesterade högljutt. Han knuffade henne hårt, så hårt att hon föll i trappan. Han hörde hennes skrik, innan han smällde igen ytterdörren och lade på kedjan.

Trettio minuter senare hörde han en ihållande signal på ytterdörren. Han hade glömt att låsa men kedjan var enkel att peta upp från utsidan. Han öppnade inte ytterdörren, det behövdes inte. De tog sig in på egen hand. Han låg i soffan och grät när han kände en stor, tung hand på sin rygg, tittade upp och in i ett par bruna ögon och såg sen polismössan.  Snoret  rann och han blev plötsligt den lilla, oerhört ledsna pojke som han var längst där inne.

-Kom  med här unge man, vi ska talas vid en stund. Jesper satte sig upp, snöt sig, strök undan tårarna och satte på sig jackan. Utanför väntade en civil polisbil, han var tacksam för det.