Höst 1964 utanför Emmaboda. Hos farmor – trygga, snälla, varma farmor med det blommiga bomullsförklädet på magen ger flickan en nybakad bulle och ett glas mjölk. Bullen doftar gott av kardemumma, kanel och vanilj. Sen får katten Mia ett kaffefat med mjölk av farmor. Flickan lägger sig på det grön-vit-rutiga köksgolvet av linoleum jämte Mia och iakttar noga hur Mia lapar i sig mjölken. Den lilla rosa tungspetsen som snabbt och skickligt slickar i sig mjölken. Flickan fascineras över hur fort det går – på några sekunder – för katten att lapa i sig allt på fatet. Inte en enda droppe mjölk hamnar på golvet.

Plötsligt säger farmor att de ska åka med bilen till Emmaboda för att en farbror ska fotografera henne. Flickan vet inte vad ”fotografera” betyder men farmor säger att de ska träffa en farbror och att hon ska få något roligt att leka med där. Flickan tycker om att åka bil, klär på sig jacka och skor och hoppar snabbt in i baksätet, lägger sig på magen och snusar in doften av sätet. Det luktar galon om det gräddvita sätet, som är mönstrat på mitten med rutor av rödrandigt bomullstyg. Farmor sätter sig jämte henne och pappa sätter sig i framsätet. Mamma följer också med, hon sitter bak jämte farmor.

Mamma suckar lite….
-vad ska det här egentligen vara bra för? Och dyrt blir det!

Farmor svarar:
-Det är klart att flickan ska fotograferas, första barnbarnet och allt!
Det kommer att bli ett fint minne för oss alla! Och Lindstrand är en duktig fotograf! Jag betalar, oroa dig inte för det.

Mamma suckar igen, nu nästan ohörbart.
Pappa säger: -Mor, det blir nog bra, kom nu så åker vi.

Väl framme utanför fotograf Lindstrands ateljé blir flickan rädd. Hon vill inte alls gå in hos Lindstrand.
Det finns en massa bilder i skyltfönstret på knubbiga små bebisar.

Flickan tänker – jag är ju ingen bebis längre!
-Jag vill åka till farmor igen!

Hon känner sig grinig, obekväm, sur.
Ålar sig undan när pappa försöker ta henne i handen och leda in henne bakom draperiet i fotografens ateljé.

Farmor manar på henne; -kom nu, det här blir roligt ska du se, titta här vad som finns för roliga saker att leka med! Titta här, en telefon! Och det låter om den om man snurrar på skivan – kom ska du få pröva!

-Ja, ja, farmor…och så tar hon farmor i handen och följer med in bakom draperiet. Tar tag i den lilla telefonen av svart bakelit där luren sitter fast i ett rött snöre. När hon snurrar på nummerskivan ringer det i telefonen! Rrrring, rrrring, rrrring!!
Flickan snurrar en gång till på skivan, det ringer högt, rrrring! Mera!

Lindstrand stökar bakom draperiet med nånting hårt, kantigt och svart som sitter på spretiga ben.

Farmors trygga röst med den lugna småländska dialekten, hon blir plötsligt lite lugnare och följer med farmor, går in där bara för att det är farmor som pratar med henne, farmors lena röst gör att hon så småningom går in bakom Lindstrands draperi i ateljén.

Det luktar celluloid, starka vätskor och lite damm. I ett hörn står ett slags konstigt paraply uppspänt mot en vägg.
Farbror Lindstrand tar med henne fram till ett litet bord, ställer telefonen på bordet och snurrar på skivan. Hon skrattar, sen snurrar hon själv på telefonens skiva och det ringer igen. Det ringer och det ringer, högt och mycket, rrrring!

Farmor står lite på avstånd och ler. Mamma och pappa har hon helt glömt bort- nu finns bara telefonen som ringer och ringer. Det hela går fort över, hon hinner knappt märka vad Lindstrand pysslar med bakom den konstiga apparaten på stativet.

-Jaha, tack ska ni ha för idag, säger farbror Lindstrand när farmor betalar. Hon får med sig ett handskrivet kvitto.
-Om två veckor är det klart.

Flickan är redan på väg ut ur ateljén.
-Kom nu farmor, jag vill hem till dig!