Hon var tunn och inte så lång, lite blek med blå ögon och brunlockigt hår. Hon var yngst i syskonskaran, som bestod av fem barn i tät följd. Modern Ella och fadern Herman arbetade åt löjtnant Hall, som bodde i det stora ljusa huset med oändlig utsikt över Vättern. Nedanför löjtnantens hus låg arbetarbostäderna och stall med vagnslider i en kringbyggd formation. Mitt på den kullerstenslagda gården fanns vattenpumpen. Barnen och hönsen brukade samlas kring pumpen. Hönsen kacklade och sprätte runt bland brödsmulor och annat som barnen kastade till dem. Barnen var magra och och deras kläder solkade av arbetet på gården..

Violas linneklänning och förkläde gick i samma naturbruna nyans. Förklädet var fläckat av mjölkspill och kaffe, trots att hon gjorde sitt bästa för att hålla det fint. Modern hade nog med tvätt att sköta åt löjtnanten och all hans personal. Träskorna var blankslitna i botten och ovansidans spricka var nödtorftigt lagad med ett par pligg och en mjuk läderbit från smedens avlagda förkläde.
–Viola, skynda dig, det är dags nu, du hör väl hur korna brölar! Ellas dämpade stämma väckte henne ur den tunga sömnen.

Viola hade oftast bråttom upp i gryningen för att mjölka löjtnantens fyra kor, som han enbart höll för mjölken till sin stora familj. Någon gång skickades en ko till slakt och då blev det fest hos löjtnanten. Hade Viola tur kunde hon få vara med på ett hörn och smaka, när hon ändå var hos Halls och hjälpte frun med hennes två yngsta; de treåriga tvillingarna som frun fick vid hög ålder. Som om det inte räckte med de tre barn de hade sen innan.
Frun hade hjälp av både två barnsköterskor och av Viola, men det gick åt. Löjtnant Hall var en aktiv herre, som inte syntes så ofta i det stora, vackra huset. Han hade ett stort engagemang i politiken i Gränna och froterade sig med traktens övriga män av betydelse på orten.

Efter mjölkningen vidtog arbetet med att tillreda frukost till löjtnantens alla barn och till sig själv och syskonen. Resten av dagen följde en räcka med sysslor och ofta stupade hon i säng om kvällen.

Ella och Herman var sedan tidiga morgonen redan ute på sina sysslor. Ella tvättade åt hela Hallska gården och Herman var löjtnantens kusk. Då Herman inte alltid var på plats som han skulle, blev inkomsterna ojämna. Ella tog så mycket extrajobb hon förmådde, men det räckte ändå inte. Herman hemföll allt oftare åt de olika glädjeämnen som erbjöds i den närbelägna ölstugan. Allt oftare kom han hem drucken fram på småtimmarna. Då gällde det för Ella att hantera honom med silkeshandskarna, vilket hon blivit allt skickligare på. Hans humör gick många gånger över styr, vilket han tog ut med besked på Ella.

Viola kunde då och då få en extraslant av löjtnanten, när hon suttit barnvakt om kvällarna. Löjtnanten hade ett gott öga åt henne.Han visade det titt som tätt genom att intressera sig lite för henne och familjen och genom att sticka åt henne lite extra godsaker som blivit över från Hallska husets stora kalas. Viola tog alltid tacksamt emot och fördelade så gott det gick mellan sig och syskonen. Vid ett av samtalen med löjtnanten en kväll i hans arbetsrum, hade han frågat henne vilken klass hon nu gick i.

– Jag har slutat skolan, löjtnant Hall, jag behövs hemma för att hjälpa mor.

– Jaså, och fröken Viola som är så redig, när hon läser godnattsagor för ungarna mina, det var synd det. Så du slutade efter redan ett år?

– Ja, löjtnanten…

– Viola, Viola! En skarp röst ljöd från gårdsplanen. Viola fick brått att skynda sig hem. Ella var irriterad på henne, att hon glömt att hänga upp en tvättkorg. Viola berättade för Ella om samtalet med löjtnanten.

– Prat, sa Ella, det är bara att jobba på! Allas arbete behövs om munnarna ska mättas! Se så, ta tag här nu o hjälp till med lakanen…..

Frampå höstkanten kändes det tungt. Mörkret tätnade kring Hallska gården och snålblåsten ven runt husknutarna. Isen la sig på Vättern. Till och med hamnen i Gränna frös redan i december. Snön blåste in i farstun och det drog kallt på Viola när hon sömndrucket vacklade ur sängen, för att lätta på kornas ljuver. Viola funderade ibland på det där samtalet hon haft med löjtnanten på sommaren. Hon försökte tränga undan det.

I Gränna fanns en liten flickskola där rikemansfamiljernas döttrar gick. Viola kände ingen där, men någon gång hade hon promenerat förbi, när hon hade ett ärende till torget. På en vackert snidad skylt, uppsatt ovanför den låga porten stod det ”Gränna flickskola 1830”. Flickorna som gick in och ut genom porten hade vita, vackra klänningar med brodyr på, små nätta hattar och svarta knäppkängor. De skrattade och nojsade med varandra, några mumsade på kung Oscars bröstkarameller eller på kringlor med socker på. Viola visste att terminsavgiften till skolan var en astronomisk summa för Ella och Herman. I den mån de hade några pengar alls, gick de alltid till att skaffa det nödvändigaste och det fanns alltid många hål att stoppa i.

Framemot jultiden blev Viola och hennes familj inbjudna till löjtnanten och hans hustru, till det traditionella julkalas som ordnades varje år för gårdens arbetare. Viola skulle vara barnvakt under kalaset åt löjtnantens barn.

Alla personer av betydelse i Gränna var inbjudna, såsom borgmästaren, prästen och överläraren för pojkläroverket. Flickskolans lärarinna blev inbjuden vartannat år; ett drag från borgmästaren för att ändå markera ett visst intresse för denna verksamhet. Den fick trots allt betraktas som trevlig, men i ärlighetens namn var den ju ingenting som hade någon större betydelse för staden. Skillnad var det med pojkläroverket, som var angeläget för framväxten av nya blivande ingenjörer och kamrerer.

Dagen för julkalaset kom och staden sjöd av förväntan. Godsakerna på kalaset brukade vara väl tilltagna. Det gällde att äta för kung och fosterland. Ella och Herman gjorde sig i ordning. Ella kunde andas ut, för just idag hade hennes böner till Herman att hålla sig nykter bifallits. Viola satte på sig finaste klänningen och halsbandet – med lite tur blev det tillfälle för henne att få vara med en stund på kalaset, när tvillingarna hade somnat.

Kalaset tog sin början. Arbetare i bästa söndagsskjortan klev in genom stora porten till Hallska huset. Löjtnanten med hustru tog emot och hälsade välkomna. När alla anlänt var det dags för övriga celebriteter att hälsa på de underlydande; i nu nämnd ordning borgmästaren, prästen, pojkläroverkets huvudlärare och flickskolan lärarinna. Arbetarna ställde upp sig på ett led, männen först därefter kvinnorna. När borgmästaren hälsat på alla i tur och ordning var det prästens tur. Han valde vem han skulle hälsa på först. Därefter gick han laget runt och hälsade på de finaste arbetarna först. Sist hälsade han på Ella. Allt detta iakttog Viola. Hon kände en växande ilska i magen, parallellt med en inre övertygelse: hon skulle bli något annat än tvätterska.

De sedvanliga julkorgarna delades ut. Vanligen innehöll de några gotter, lite frukt och om man hade tur, en liten present till något av barnen i varje familj. Ella gick fram till löjtnantens hustru, neg och tog emot korgen. Hon darrade lite på nacken, när hon fick korgen i sin hand. Viola och syskonen rusade fram när Ella återtagit sin plats. Förutom frukt och godis låg det ett kuvert i korgen.

Herman slet upp kuvertet.

-Vad i helvete! Läs jänta så jag begriper vad det handlar om! fräste han åt Viola.
Hon, som var det av syskonen som kunde läsa hjälpligt, hackade fram:

– Sti.… stip…stipendium…

– Läs tydligare jänta!

– Stipendium tilldelas härmed … Viola Andersson, för ett års studier… vid Gränna

flickskola …

Beslutat av borgmästaren i Gränna.

Den 20 december 1832.

Karl-August Silfverstolpe

Borgmästare, Gränna stad.

Viola svalde och svalde. Hon tittade oroligt på Herman. Han såg förvirrad ut. Ella plockade nervöst på koftans knappar. Viola flackade med blicken. Där kom löjtnanten mot henne med raska steg. När han såg att hon öppnat kuvertet log han mot henne, blinkade chevalierskt med ena ögat och vände sig mot Herman och Ella.

– Herman kan ta med sig hustrun och komma upp till mig lite senare ikväll, så ska vi talas vid.

Viola kände hur en slags diffus värme spreds i hennes inre.